Igår eftermiddag var Nellie och jag på lekplatsen så hon fick leka av sig lite. Precis när vi kommit dit så kom hennes bästa kompis från dagis. Hennes familj bor bara några hus från oss på samma sida av gatan. När ungarna lekt ca en timme begav vi oss hemåt allihop. Utan för bästa kompisens hus sa flickorna hejdå och vi skulle precis gå hemåt vi 2 med. Klockan var då ca 17.45.
När kompisen öppnar dörren ser jag i ögonvrån att deras hund, en stor schäfer hane, står i dörren och tittar på mig. Redan då fick jag av nån anledning kalla kårar. Helt plötsligt så gör hunden ett utfall, börjar skälla och springa mot mig och Nellie som fortfarande står utanför deras hus. Schäfern biter mig 2 gånger, en gång i låret och en gång i armbågen. Det enda jag hade i huvudet var att skydda Nellie. Så jag kramar om henne och vänder ryggen mot den bitande hunden. Smärtan är oförklarlig.
Detta går oerhört fort samtidigt som tiden verkade stå still. Skriker på hjälp och snart kommer ägaren och tar bort hunden. I all rädsla och ilska och något chockad så bara skriker jag rätt ut. Nellie och jag haltar hem, rädda och chockade. Men jag är så lättad att inte Nellie blev biten.
När vi väl kommit hem och innanför dörren så möter Kenneth oss med Casper på armen. Jag får på nåt sätt fram att grannens hund bitit mig rätt så rejält men att gumman är ok. Känns som mindre kaos där hemma. Casper är kvällskinkig, Nellie rädd och jag chockad. Kenneth höll huvudet kallt och börjar plåstra om mig och ringer sjukvårds upplysingen om råd, i fall vi ska åka in till akuten. Samtidigt så ringer jag mamma och hör mig för om eventuell skjuts in till akuten.
Kenneth fick rådet att vi skulle bege oss in till akuten så snart vi kunde och mina föräldrar säger att dem kommer hem till oss så fort dem kan. Plötsligt ringer det på dörren och det är grannen som kommer och undrar hur det gick och för att be om ursäkt. Enligt henne så har hunden aldrig gjort nån sånt men att dem funderat ett tag på att avliva hunden pga hög ålder. Den är 13 år.
När grannen gått kommer mina föräldrar och mamma och jag kör in till akuten. Där möts vi av ett fullsatt väntrum men trots detta går det ganska fort att komma in på ett rum och får träffa en läkare. Konstaterar att bettet på låret är störst och bettet på armen är ganska djupt.
Får antibiotika och stelkramps spruta med en gång och såren blir tvättade och omslagna. Får instruktioner om hur såren ska skötas och får ett recept på en penicillinkur i 10 dagar. Hundbett innehåller tydligen ovanliga bakterier och därför syr dem inget i risk för att sy in bakterierna i såret. Mamma och jag hämtar ut tabletterna och kör hem.
Idag är jag trött, har inte kunnat sova ordentligt, och öm i arm och ben. Men jag är så glad att Nellie inte blev biten och idag verkar hon vara som vanligt. Men det blir en lugn dag, ska bara handla lite och hälsa på svärmor i eftermiddag.
kram
3 kommentarer:
Fy vad hemskt gumman, usch jag hade ALDRIG behållt en hund som gjort så. Tur att det inte tog värre, stackars er. Nu kan jag inte skriva namn i bloggen men dagiskompisen du skrev om, är det I? Vet att dom har en schäfer nämligen. Hur reagerade Nellie på det hela? *Kramar*
det är nog säkrast att de avlivar hunden -har den väl tagit en så kan den ta fler...
Anmäl säger jag bara! Ägarens ansvar, och en sån hund ska inte få leva. Jag hade iaf gjort polisanmälan.
Skönt Nellie inte blev biten, nu lär hon väl vara ännu mer rädd för hundar.
På rundan jag brukar gå så är det en som har små hundar, en gång sprang de och nafsade mej i byxorna. Gör dem det igen ska ägaren få höra ett och annat. Nafs i byxorna är ju inte så farligt men jag tycker inte om små hundar som hoppar upp mot mina händer och nafsar mej i byxorna, speciellt inte när jag går på allmän väg.
Skicka en kommentar